Transport 2010-2013

Hej,
Jag är arg just nu... Jag är riktigt arg eller tja irriterad mest borde jag väl säga. Lessen å nere, känns som det har kört fast i många hörn just nu och jag kommer inte därifrån. Jag har några ljuspunkter att följa i mörkret men även dom känns svaga, utom två som lyser starkt å sitter på varsin sida om mig. Men ljuset kan inte alltid finnas där, ljuset har sina egna liv och dom behöver sitt stöd. Jag skjuter undan mina känslor and backing up for them, istället för att ta chansen å prata om både mitt och deras problem? Nej man kniper käft å lyssnar å stänger av. Men sen när något stort kommer och tränger in genom den där muren så spricker allt och det bara smäller till. Muren raseras och fram rusar alla känslor som legat tryggt dold där bakom. Man ser hur mörkret krackelerar upp en stor spricka bland det ljus man har byggt upp, varför kan inte allt ligga kvar där bakom och inte visa sig?

Expertern här att bryta ihop och bli vansinnig om man sitter hemma själv. Jag vet inte varför, men får man ett dåligt besked vill man inte vara ensam. Men jag kanske bara är egoistisk som tycker så? Tycker att någon kan sitta kvar där, hålla ens hand när man gråter. Låta mitt huvud vila på dennes axel å gråta ut? Kanske är jag egoistisk som tänker så, att det bör sitta någon här bredvid mig och hålla min hand. Berätta för mig hur att jag faktiskt är bra och har mina ljusa sidor. För just nu känner jag mig som ett fett jävla stort nederlag.

Alla har vi något bra, men jag har svårt att se vad som är bra med mig. Jag tappar lätt bort den tråden och får jag inte höra det kanske det blir så att jag inte klarar att hålla tillbaka å försvara muren. Men jag vill inte vara en tjatig kärring heller å be om att få höra det varje dag.

Idag fick jag reda på något som förstörde min mur, den mur jag haft längst! Våran äldsta hund kanske inte har särskilt länge kvar. Han har alltid funnit i mitt liv sedan jag kan minnas, i 13år har han levt med oss! Att veta att man ska förlora någon som är som ens "lillebror" får hjärtat att slitas itu. Jag blir jätte ledsen, tårarna rinner och man sitter å skakar ensam i fåtöljen. Ensam har jag alltid varit stark, men sen jag träffade Björn har jag inte orkat stått emot ensam. Jag behöver någon som kan fånga mig och stötta mig. Men även någon som känner alla mina mörka sidor, en person jag kan säga PRECIS VAD SOM HELST!!! å jag menar exakt vad som helst och personen förstår EXAKT vad jag menar... Finns en sån person! Å denne har varit med mig i 5år drygt, som kan mig utan å innan som vet vad jag tänker säga och hur jag reagerar innan jag ens öppnat munnen. Som tänker precis som jag och även om jag säger en sak som egentligen betyder något heeeeelt annat så förstår hon precis vad jag menar! säger man det till någon annan tar dom det helt fel....

Å det sitter i mig å ingen annan, jag är värdelös på att formulera mig när jag är arg, ledsen, irriterad eller förtvivlad. Orden kommer ut helt fel å det blir bara pannkaka av alltihop! :( Satt jag väljer oftast att vara tyst!

Nu känns det lite bättre, ska väl försöka vara lite social.

Älskar Björn Näsholm av hela mitt hjärta å vill inte vara utan honom en dag! <3

Hallo,
oh detta tjat om pluggis hit å plugghäst dit! Jag hör det dagligen bara för att jag sattsar mer på skolan än vad dom andra gör. Är det mitt fel att jag vill ha ett högre betyg än Godkänt? Att jag kanske vill komma någonvart. Låt mig sköta mitt så går det  så mycket smidigare :) Kalla mig pluggis men det är jag fan stolt över! Det visar bara att jag bryr mig om min framtid och faktiskt tänker efter. Nej ta inte det här fel nu, jag menar inte att ni inte bryr er om er framtid. Men man måste faktiskt tänka ett steg längre än vad näsan räcker. Slöa igenom matte lektionerna, skriva av facit och bara sitta rätt upp och ned. Men grattis det visar sig direkt på provet! aja jag ska släppa det där nu och koncentera mig på det jag egentligen tänkte skriva om.

Jag känner att jag sitter fast här i Kramfors, folk åker utomlands.. till andra delar av Sverige. Å här sitter jag fastfrusen som en jävla igloo! Kul, riktigt kul! Eller inte. Jag vill resa, åka iväg nånstans med älskling. Åka iväg med Marika, Marielle, Celina å ja! Bara hitta på något nånstans. Problemet är bara att jag är 1. enbart 16 = att jag kan inte komma in på krogen eller åka någonstans typ. 2. Har inga pengar! å tjänar 1050 i månaden varav dom pengarna är typ 100-200 kr mina! AWIIIE NOT! 3. Skolan.
Okej jag vet det är enbart något år men i alla fall! Det är askul när ens pojkvän åker iväg med sina polare, kommer tillbaka å har haft så jävla kul! Själv har man suttit där dom där dagarna, asdepp och bara velat gå och lägga sig! När han åker iväg till krogen för att umgås med folk eller ja iväg någon annastans där man måste vara 18, har skitkul å jag får stå utanför som ett UFO å bli idiotförklarad. Dom flesta av mina kompisar blir 18 nästa år. Dom kommer kunna dra ut på krogen, lattja och ha fetkul! Jag kommer återigen sitta där ute och känna mig så jävla utanför som jag alltid gör! Det suger att vara yngst bland sin umgängskrets! Det spelar ingen roll att jag egentligen inte är det. Jag är näst yngst, men jag känner mig alltid som att jag är 2-3år yngre än alla andra.
Jag är inte den smarta, den snygga, den humoristiska eller den som har det extra. Jag är det femte hjulet, det känns så i varje fall! Alla mina polare rider, har med hästar å göra! Jag kan inte ens vara i närheten av en häst eller ens se en häst utan att det vrider i mitt hjärta och jag vill rusa därifrån. Att då ha vänner som umgås med hästar och pratar häst största delen av dygnet, det gör att jag söker mig bort. Jag är rädd för hästar (nej inte rädd som i... rädd för att dom finns och är stora å kan skada en osv. utan för att bli sårad och vettskrämd igen....), riktigt rädd. Egentligen vet jag att jag inte är det femte hjulet, men det känns som så ibland.

Det är alltid något fel på mig och jag har fått höra av några vad mina kompisar har sagt. Snälla, säg det till mig istället! Det sårade mig nå vansinnigt när jag fick höra det bakvägen! Jag trodde vi ställde upp för varandra och var det något så sa vi det? Okej jag säger inte mycket om det för jag vet att jag stör mig så fruktansvärt på småsaker så det är nå sjukt. Så skulle jag säga allt skulle ni bli tokiga!

Jag älskar er och vill inte förlora er för allt i världen, och just nu känns det som att jag VERKLIGEN behöver er! <3

//